VAB – Individuell diskriminering av män, kollektiv bestraffning av kvinnor

Arbetsgivare förväntar sig att kvinnor ska vabba, inte män. Män som ändå vabbar straffas hårdare ekonomiskt än kvinnor som gör det. Slutsatsen blir att den bästa lösningen på problemet är att män vabbar mindre.Att det är kvinnan som måste kompensera mannens bortfall är underförstått.

Det kön du identifierar dig med ska självfallet aldrig vara grund för en negativ behandling, men tar vi ett steg tillbaka, vad är egentligen problematiken i den här situationen? Är det att män som vabbar får sämre lön, eller är det att vi lever i en värld som ser och bedömer oss utifrån bestämda, trånga och skadliga könsroller? Mannen ska arbeta och tjäna pengar, kvinnan ska vara hemma med barnen. Det säger könsrollen, än idag, och därför säger arbetsgivaren samma sak. Håller du dig som man innanför de förväntade ramarna belönas du, går du utanför bestraffas du.

Det här drabbar män på individnivå, och kvinnor på en strukturell nivå. Vissa män får lägre lön, medan kvinnor systematiskt (medvetet och undermedvetet) prioriteras bort från delar av arbetslivet. Vissa män får lägre lön, men kvinnor som grupp får mindre tillgång till arbete,  färre karriärsmöjligheter, mindre ekonomisk frihet och i förlängningen  mindre självbestämmande, mindre makt i samhället och färre möjligheter att skapa det liv en vill ha.

Att lösningen skulle vara att männen ska vabba mindre, kanske hjälper männen

i fråga, men inte kvinnorna som då måste ta hand om barnen. Om slutsatsen blir att män i mindre utsträckning ska vårda sina sjuka barn, befäster det de befintliga och begränsande könsrollerna, snarare än att luckra upp dem. Kvar står kvinnorna, som får ta ännu mer arbete i familjen, utöver det yrkesarbete de redan utför. Kvinnor står redan i dagsläget för majoriteten av det obetalda hushållsarbetet, eller ”the second shift” som det också kallas. Att då lägga ännu större arbetsbörda på kvinnan, för att främja vissa mäns löneutveckling, är både oansvarigt och orättvist.

Detsamma gäller föräldraförsäkringen. Även om dagens föräldraförsäkring i teorin är individuell och möjlig att dela, ser verkligheten helt annorlunda ut. 83% av all föräldraledighet tas ut av mammorna. 83%. Över fyra av fem timmar. Invanda mönster och förlegade attityder dikterar villkoren och det så kallade fria valet är i själva verket ofta en illusion. Feministiskt initiativ anser därför att en individualiserad föräldraförsäkring måste införas. Fi jobbar även för en förkortning av arbetsdagen till sex timmar med bibehållen lön, en åtgärd som varit samhället till gagn i allmänhet, och kvinnor till gagn i synnerhet, då de i dagsläget utför det mesta av arbetet i hemmet.

Vill vi verkligen komma till grunden med de här problemen, gäller det att dra upp problemet vid roten. Att män skulle överlämna delar av ansvaret för sina barn på kvinnor är orättvist, och det behandlar bara symptomen. Dessutom ger det papporna sämre relationer med sina barn. Jämställda män och närvarande pappor separerar mer sällan och om de separerar minskar risken för att de tappar kontakten med sina barn.

Barn förtjänar att ha en god och aktiv relation med alla sina föräldrar. Vi som samhälle har ett ansvar gentemot oss själva, och gentemot nästa generationer. Ett mer jämställt samhälle och en mer jämställd familjesituation vinner vi alla på, på sätt som inte bara kan mätas i pengar.